Jag har passat olika sorters hundar från det att jag var ca 10 år gammal. När jag först började få den tilltron så fick jag först vara hundvakt samt rasta min mormors brors hund, han var en border collie blandning med flera raser i sig (bl.a collie, border collie, schäfer, labrador m.m) och han var en helt underbar hund, så smart! Jag fick vara hundvakt i några timmar om ägarna skulle bort, då skötte jag även matning och rastning. Men Colin, som han hette, kunde jag promenera i timmar - vi var ute i allt från 1 timme till 5-6 timmar, vi gjorde väldigt mycket under promenaderna såsom toalett, lek, tränade kommandon och olika sorters tricks, lydnad och sen tog vi givetvis många mysiga pauser under de längre promenaderna. Jag lärde honom ‘’spela fotboll’’ och kurragömma, han var superduktig på att hoppa och agility vilket vi roade oss mycket med på deras trädgård. Jag har också rastat min ena fasters hund, tror han var en tibetansk spaniel. Han var en lite äldre hund och orkade inte några längre promenader, jag tog promenaderna i hans takt och såg till att han kunde göra sina toalettbehov innan vi vände hemåt till dem igen. Jag har också passat en väninnas hundar av olika raser; fransk bulldog, shar pei och papillon. Den franska bulldoggen hade hon tagit sig ann från en person som vanvårdade hunden och hon försökte att föda upp honom lite då han var undernärd och otroligt liten & benig, han slickade sig också maniskt om tassarna som var alldeles rosa och jag sa till min väninna att jag misstänkte att det var kyckling allergi (det fanns kyckling i hans foder) då han inte slickade sig en enda gång när jag passade honom (under den perioden hade jag gett honom riskok pga att han var otroligt dålig i magen och hade vätskebrist på det). - Tyvärr valde hon efter ett tag att omplacera hunden varpå den nya ägaren omgående avlivade honom pga slickandet, min väninna säger sig ha informerat nya ägaren om hur allt låg till men den valde ändå att göra som den gjorde vilket chockade både min väninna och mig själv som var på resande fot när jag fick dem tragiska nyheterna. Han var en underbar hund, förutsättningar och lösningar på eventuella problem fanns ABSOLUT och jag är så ledsen att han i slutändan inte fick den chansen. Shar Pei-hunden hade hon också tagit sig an från en opassande tidigare ägare och även den hunden hade sina trauman; han hade väldigt svårt vid hundmöten och särskilt med andra hanar samt män. Med honom började jag med att tillsammans med ägaren öva på hundmöten med hjälp av min egen hund, amstaff/bc hane, som själv inte har några problem vid hundmöten. Då höll ägaren i sin och jag höll i min, vi gick på varsin sida av gångvägen och hundarna hade INTE fått hälsa innan promenaden utan de skulle bara vänja sig vid varandras närvaro vilket funkade bra en bit in i promenaden, i slutet av promenaden fick de försöka hälsa på varandra då dem gått fint på varsitt håll utan problem men jag tror det tog ca 3-4 tillfällen innan de kunde hälsa fint på varandra efter promenaderna. När jag passade honom i hans hem så såg jag till att han fick sin mat och tog ut honom på promenader. Jag övade honom på hundmöten under alla promenader och hade med mig olika sorters godis åt honom varje gång (ex. hundgodis, korv/köttbullsbitar, ost etc.) som han fick lite av som avledning eller belöning när det gick bra, givetvis fick han också ofta positiv verbal återkoppling med - även om det gick bättre och bättre vid hundmöten så var man givetvis alltid tvungen att vara ‘’beredd’’ ifall han fick något plötsligt infall eller om en mötande hund triggade igång honom.